Kluvna känslor…

Det känns lite drygt och snudd på bortskämt att erkänna det, men dagarna på Coco La Palm avlöste efter ett tag varandra i ett nästan enformigt segt tempo bestående av strand, bad, sol, läsning & allmänt slumrande. Visst hände det roliga saker och jag träffade intressanta människor, men det fattades ändå något. Jag insåg efter ett tag att jag mest såg tiden där som en nedräkning till när jag skulle flytta tillbaka till Jackie´s on the reef igen. Jag hade bokat mina fem sista dagar där, men kände redan när jag checkade in på Coco att det var för lite. Ändrade snabbt så att jag istället skulle få de åtta sista dagarna där. Bara att skriva ”de sista dagarna” känns extremt märkligt kan jag meddela. Jag har ju hela tiden känt att jag har en evighet här, en oändlig mängd dagar att fylla med vad jag än önskar och att jag förhoppningsvis och troligtvis skulle börja längta hem mot slutet, så att det skulle kännas naturligt att knyta ihop säcken och avsluta det här magiska äventyret. Men att åka hem om bara en dag är något jag ställer mig väldigt kluven inför.

Jag kommer sakna så mycket härifrån: maten, naturen, havet, de vänner jag har fått, luften, ljuden, den sköna avslappnade och vänliga attityden, djurlivet, de vackra solnedgångarna, de stilla morgnarna, de majestätiska åskovädren, goda fruit smoothies, alla mysiga restauranger och givetvis ledigheten.

Det finns dock mycket som jag längtar till så klart: min familj, att få träffa alla kompisar, att komma tillbaka till kontoret och kollegorna(får se om jag över huvudtaget minns hur man jobbar), att få träffa min bästa kompis och deras nyfödda lilla Leo för första gången, att få känna lite julkänsla(omöjligt här trots att Coco La Palm har gjort sitt yttersta vad gäller julbelysningen. Det är som att vandra omkring i en sagovärld.), att kura ihop sig i tv-soffan med en riktigt bra film och kanske lite Ben&Jerry. Allt sånt kommer bli så mysigt, men jag kan nog inte på allvar säga att jag saknar Sverige, Stockholm eller själva vara-hemmandet så mycket. Lite konstigt eftersom jag är en sån person som gillar att känna tillhörighet, boa in mig och veta hur saker och ting funkar. Efter min tid här har jag nog kommit att uppskatta det nya och ovissa mer. Vetskapen om att det mesta på något sätt löser sig till det bättre i slutändan känns lugnande.

Sen finns det ju saker som jag inte kommer att sakna speciellt mycket. Visst, det finns inga farliga djur här, men det finns rätt mycket myror, myggor, sandflugor, getingar och annat skoj som kan göra livet lite surt för en. Härom kvällen hade jag tex besök av ett alldeles för stort antal termiter på rummet för att det skulle kännas festligt att träffas. Jag har även haft en kackerlacka, otaliga myror och ett piggt litet gäng getingar inne på olika hotellrum. Eftersom just myggor älskar mitt blod har jag nu som morgon- och kvällsritual att spreja mig med anti-mosquito-medel. Jag är dock evigt tacksam alla ihärdiga geckoödlor som aldrig ger upp jakten på att göra min vistelse här mer behaglig.

Så nu är jag tillbaka hos Jackie sedan nästan en vecka. Det var som att komma hem lite grand. När jag hade installerat mig i min lilla stuga lade jag mig på en av de stora sängar som står utställda i den gemensamma öppna salen med utsikt över havet. Jag låg och läste, men efter ungefär en kvart hade jag somnat som stocken. Först då förstod jag hur mycket jag hade spänt mig under de två senaste veckorna med allt som pågår på beachen. Det är full rulle hela tiden med alla gäster, försäljare, jet skis, båtar, parasailing, vakter, musik, lampor, trafik, m.m. Jag insåg också hur mycket jag behövde den lugn och ro och harmoni som finns hos Jackie’s. Total avslappning! Härligt att få träffa Jackie, Ranger, Gwen, Sonia, Tanya och alla andra här igen också. Att få börja dagarna med utomhusyoga med Jessica igen var även det efterlängtat.

Mina dagar här ser ut ungefär så här: Om jag känner för det ger jag mig ut på en joggingtur vid 7-snåret. Vid 8-8.15 går jag ner till köket och får den godaste koppen kaffe med skummad mjölk och kanel just iordninggjord av Ranger. Vissa dagar kommer han till och med upp till mitt rum för direktleverans. Vid 8.30 är det yoga i en timme. Många gånger sitter vi dock och pratar innan och har så trevligt att vi inte kommer igång förrän vid 9.00. Efter det är det frukost. Den intas nere vid havet tillsammans med Jackie. Vi får en mängd olika frukter tjusigt upplagda tillsammans med antingen gröt, bananpannkakor, våfflor eller Johnny cakes. Efter det är det fritt fram att göra vad man vill. Jag brukar landa på en plattform nere vid havet där jag ligger och solar, läser och badar i en lämplig mix. Precis som namnet antyder ligger det vid ett rev. Faktum är att revet börjar i samma sekund som man går i vattnet. Jag har snorklat en hel del och sett mycket vackert. Det finns så mycket olika fiskar i olika färger!! En dag såg jag dessutom en stingrocka som jag följde efter en stund på hälsosamt avstånd. Det finns en nurse shark i närheten också som en av de andra gästerna såg i förrgår när hon snorklade.

Häromdagen kom några lokala fiskare förbi och visade upp vad de hade fångat. De simmar ut med snorkel, fenor och spjut och fångar allting old school. Just den här dagen hade de förutom fiskar i alla regnbågens färger fått en baracuda. Den skulle jag inte ha velat möta ute i vattnet. Vassa, vassa tänder…aj aj..

När man blir hungrig går man till Gwen eller Sonia i köket och beställer vad man vill ha. Jag har snöat in på deras fruit smoothies som är så goda att man smälter. Banan, papaya, ananas och lite honung. That’s it!! Så enkelt, så rätt. Vid 17.30 går solen ner och det är alltid ett skådespel. Alla är olika, men jag slås varje gång av hur snabbt jorden faktiskt snurrar. Jag har numera en löjlig mängd bilder på olika solnedgångar… Efter solnedgång blir det mörkt fort och bara någon halvtimme senare är det becksvart. Man gör sig iordning för middag och vid 18.30 samlas alla gäster och Jackie på nytt för att äta tillsammans. Jag funderar allvarligt på att smuggla med mig Gwen hem. Hennes mat är så god så att det liknar ingenting. Jag har fullkomligen älskat allting hon har lagat åt oss. Jag vet inte hur hon bär sig åt, men det är himmelskt. Efter middagen sitter man och pratar lite och sen brukar alla krypa in i sina små kojor. Jag har gått och lagt mig runt 21 alla kvällar jag har varit här och det är så härligt att kunna ligga och läsa länge innan man somnar och när man väl släcker är klockan ändå inte mer än 23. Det är något jag ska försöka att ta med mig hem och förhoppningsvis kommer jag inte falla tillbaka i gamla hjulspår på en gång..

Mest av allt kommer jag nog sakna havet och ljudet av vågorna som slår in över korallrevet. Vatten är ju något i alla fall jag kan titta på i princip hur länge som helst. Det är nästan hypnotiserande. När jag dricker mitt morgonkaffe brukar jag sitta en stund och titta ut över havet. För det mesta är det som bara stilla och vackert, men ibland händer det oväntade saker. I morse såg jag till exempel hur plötsligt en jättestor stingrocka hoppade högt upp i luften två gånger. Flera morgonar har jag haft turen att se delfiner simmandes förbi. Varje morgon kommer det dessutom en stor pelikan som sveper förbi på nära håll. Den kommer sen tillbaka på eftermiddagen och slår några lovar strax ovanför vattenytan för att se om den kan hitta en sista fisk för dagen. Livets stilla gång.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ny tävling!!

Är det mörkt och kallt? Då kanske det här kan lysa upp tillvaron:

Här kommer nämligen nya chanser att vinna härliga krämer!! Gå in på tävlingsfliken och skriv en kort kommentar om varför du gillar Natuvive och vill rekommendera det till andra.

Den här gången behöver man inte ha en blogg för att ha möjlighet att vinna, utan ALLA kan vara med!

LYCKA TILL!!

Reggae Marathon

Om jag tittar tillbaka på mina inlägg ser jag att jag faktiskt hunnit med en hel del olika saker. Jag måste dock erkänna att det där emellan har spenderats ett snudd på obscent antal timmar i olika solstolar. Bara det faktum att jag nu är inne på min sjunde bok är bevis nog på att aktivitetsnivån tidvis varit rätt begränsad. Men det är väl det som är poängen med att ha semester och att vara ledig. Att kunna unna sig att göra just ingenting och det är, vill jag gärna hävda, speciellt syftet med denna resa. Att släppa taget! Jag har gjort mitt bästa för att tänka bort jobb, inväntande tentaresultat och det faktum att jag ska flytta två dagar efter att jag kommer hem. Jag är tex. väldigt nöjd med att jag bara loggat in på vårt affärssystem tre gånger under de sju veckor jag nu varit borta. Jag kollar visserligen jobbmailen rätt frekvent, men det är mest för att lindra chocken när jag kommer tillbaka till kontoret, inboxen och verkligheten.

Jag har dock försökt att hålla igång lite mellan allt galet slappande och roliga utflykter. Jag hade som mål att träna åtminstone tre gånger per vecka och det tror jag att jag har lyckats rätt bra med. Jag har bland annat testat barfotalöpning som jag hört så mycket om. Vad är väl bättre än att ha en av topp 10 bästa stränderna i världen att göra det på? Så, på Seven mile-beach sågs jag några tidiga morgnar jogga fram och tillbaka i ett föga exalterande tempo. Det blir duktigt varmt så fort solen går upp, vilket är runt 06:15. Innan dess är det svalkande 23-24 grader, men becksvart, så det gäller att släpa sig ur sängen vid rätt ögonblick så att man får lite dagsljus, men inte för mycket solljus. Efter tredje gången kände jag dock tendens till överbelastning av en trampdyna som inte var van vid all uppståndelse. Då övergick jag till att hoppa i löpskorna och istället fortsätta löpningen utmed One Love Drive som stora gatan i Negril heter. Utöver det har det blivit tennis, yoga och lite simning som variation. Som ni förstår så förtjänar jag att solstola (ja, det är numera ett verb) efter allt det…

För ett par veckor sedan noterade jag att affischer och plakat började komma upp med information om att det den 3 december var Reggae Marathon här på Jamaica. Jag älskar att titta på nästan all sport, så när jag såg att det dessutom skulle vara här i Negril bestämde jag mig för att det var något jag skulle titta på. Att stå vid sidan och se trötta ansikten spricka upp i ett leende när man hejar, tjoar och tjimmar ger en härlig känsla. Jag vet ju dessutom själv hur mycket det betyder när man inte tror att man kommer orka så mycket längre. Det ger en enorm boost. Men jag tyckte redan nu synd om dem som skulle tvingas springa under gassande sol i temperaturer som i skuggan var omkring 30-strecket.

Dagarna före och efter Thanksgiving var det plötsligt betydligt mer trångt på stranden och livligare på stan. Tydligen väldigt vanligt för amerikanerna att plocka ut några av sina värdefulla få semesterdagar och åka iväg för lite fun in the sun. Både Thanksgiving och efterföljande fredag(Black Friday) är nämligen röda dagar…vilket för en amerikan innebär att det redan där ryker två semesterdagar. Knasigt system det där! Jag känner mig nästan skyldig när jag förklarar att vi har fem veckors semester som standard, ofta mer och att röda dagar inte påverkar dessa. Att kunna spara semesterdagar till nästa år verkar inte heller vara någon självklarhet. De fryser helt enkelt inne och försvinner upp i tomma intet utan ersättning… De verkar till råga på allt vara lite halvdåliga på att ta ut dem överhuvudtaget. Speciellt yngre personer, eftersom de är upptagna med att karriärsklättra och göra sig oumbärliga på sin arbetsplats. En 25-årig tjej jag pratade med sa att det här var de första två dagarna hon tog ut på två år. Hennes chef var tydligen inte överförjust i att hon tog ut sin rättmätiga semester. Hon trodde dock att det skulle gå bra den här gången. Hon hade skickat ett mail och meddelat att hon skulle vara ledig och hade inte hört något tillbaka, vilket hon tolkade som kanske inte goda, men ok nyheter. Jag försökte förklara för henne att jag inte trodde att företaget skulle gå under om hon var borta i två dagar. Något som bekräftades när hon senare berättade att hon var säljare på…IBM.

Den 1 december vaknade jag med en kanonhärlig nackspärr. Kunde inte titta åt något håll förutom neråt utan att vrida på hela kroppen. När man har nackspärr inser man hur mycket man uppfattar i ögonvrårna hela tiden och som gör att man vrider på huvudet. Det är även då man kommer ihåg att man har nackspärr, eftersom man ännu en gång känner den skarpa smärtan som skjuter upp från ryggen, går genom axeln och upp i nacken. Gulliga Kerie-Ann i receptionen sade att hon hade tigerbalsam hemma som hon skulle ta med sig till mig. Jag försökte mjuka upp musklerna med lite yoga. Det fanns hopp. Jag gav mig sen ut på en mycket långsam jogg för att se om det hjälpte och om det överhuvudtaget gick att springa. Det gick mot förmodan rätt bra. Lite stelt och ryckigt den första km, men sen kändes det ok så länge jag höll huvudet rakt fram. Beväpnad med Kerie-Anns burk somnade jag den kvällen i ett rum som luktade fullt med tiger.

Den 2 december började hotellet på nytt fyllas med folk, men den här gången var det inte de traditionellt smårunda amerikanerna i övre medelåldern, utan vältränade, deffade och tävlingssugna människor. Plötsligt såg man japaner som noggrant arrangerade sina löparskor på stranden för fotografering och magrutor på var och varannan solbadande gäst.

Eftersom det här är Jamaica var det naturligtvis en fest kvällen före racet. Ett i marathonklassar tydligen erkänt bra Pasta Party där topprestaurangerna i Negril samlas på samma fläck och bjuder på olika pastarätter. Att det är något av en prestigefråga och alla försöker bräcka varandra i kvalité, presentation, feststämning och smak är ju bara ett plus för alla gäster. Jag gick dit för att kika och då händer det märkligaste…helt plötsligt har jag anmält mig till loppet. Nu tänker ni säkert: hon är galen!! Och det hade jag verkligen varit om det inte var så att det fanns tre olika distanser att välja mellan: marathon, halvmarathon och 10 km. Jag har gjort två halvmarathon tidigare och varje gång lovat mig själv att inte anmäla mig till fler… Den här gången lyckades jag hålla mig och anmälde mig till milen. Efter det njöt jag av en kulinarisk kväll med skönt mingel, härlig stämning och underbar mat. Min favorit: rastapasta!

Då var det ju det där med att behöva springa i gassande sol.. När går starten egentligen frågar jag vid registreringen? Jo, den går 05.15!! Mmm..vad härligt! Fort hem, på med tigerbalsamet och försöka sova så många timmar som möjligt. Jag har dock den egenheten att om jag har en viktig tid att passa tidigt på morgonen brukar jag istället för att utnyttja natten till att sova, vakna titt som tätt, rädd för att försova mig. Jag tror jag fick ihop fyra timmars hackig sömn och när klockan ringde 04:00 var jag inte lika övertygad om att min anmälan var en briljant idé längre. Men när jag väl dragit på mig löparkläder, nålat fast nummerlapp, knutit fast chip och begett mig ut i den kolsvarta natten kändes det lite spännande ändå. Jag hade en promenad på ungefär 20 minuter till starten och försökte under den tiden få kroppen att vakna och att mjuka upp axel och nacke så gott det går. Fler och fler medtävlare sluter upp längs vägen och på avstånd hör man skön reggaemusik som spelas vid startområdet. När jag kommer närmre ser jag att det står fackelbärare på vardera sida av vägen och lyser upp den vägsträcka som kommer att utgöra både start och mål. En glad speakerröst får igång alla och det dansas i startfållan. Jag träffar en kille som i och med dagens race gör sitt elfte(!) marathon i år och sitt 84:e(!!) totalt.

Pang! Starten går. Vi är ca 1 200 startande och det är allt från tokelit, motionslöpare som jag till de som tänker gå runt. Med tanke på vägarnas kvalitet i det här landet, bristen på dagsljus och glesheten mellan gatlyktorna är jag väldigt försiktig med var jag sätter fötterna och eftersom alla startar samtidigt är det lite roddigt i början innan man hittar lite utrymme och sin egen lunk. Sen är jag dock igång. Nacken känns ok, jag känner mig hyggligt taggad och jag tackar min lyckliga stjärna för det intervallpass jag slängde in i träningen ett par dagar tidigare. Det längsta jag dock har sprungit hittills här nere är sex km, så jag är inte helt övertygad om att jag kommer orka springa hela. Det är väl inte direkt trångt vid sidorna av vägen för de som hejar på oss, men det är kanske inte så konstigt med tanke på tiden. De bilar som står uppställda med jämna mellanrum och fullkomligen dånar ut reggaemusik ur enorma ljudsystem fastmonterade på taken har dock den boosteffekt som man så väl behöver. Det är vätskestation varje mile där det delas ut en små påsar med vatten eller sportdryck. Rätt smart faktiskt. Man kan bita upp påsen och dricka utan att behöva stanna som man annars måste göra med plastmuggar om man skall ha en chans att få i sig något av vätskan istället för bara över sig. Efter ett tag börjar jag inse att jag nog kommer att orka springa hela vägen och dessutom få till en för mig rätt bra tid. Jag har aldrig lyckats ta mig under timmen och har länge haft det som mål.

Det börjar ljusna, solen går snart upp och jag går i måååål!! Tiden? 59:21   Min drömgräns är sprängd och jag är strålande lycklig! Av hemsidan har jag i efterhand fått reda på lite rolig statistik. Det var löpare från sammanlagt 26 länder som deltog. På distansen 10 km var det 569 startande.  Av dem kom jag på plats 150. Av alla kvinnor var jag 51 av 322 och av kvinnorna i åldersgrupp 30-39 kom jag 11 av 94. Jag är nöjd!! Medalj fick jag också och Team Tenant & Partner kan lägga ett race på Jamaica till sin digra lista av genomförda tävlingar.

I målområdet bjöds det på klassikerna banan, apelsin, bröd och vatten, men även Red Stipe och min favorit kokosnöt som de högg upp på plats och försåg med sugrör. Kokosmjölk är ju något av det absolut bästa vad gäller energiåterhämtning. Riktigt härligt att strosa runt bland alla glada människor med sin koksonöt i näven…eller nävarna, för de väger ju lite, speciellt efter ett lopp. Traditionen bjöd också på att avsluta racet med ett dopp i havet och gissa om det var skönt…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Djur & natur

Min kunskap om Jamaica var innan jag åkte väldigt begränsad måste jag erkänna. Det har aldrig riktigt kommit upp på att-åka-till-listan och jag satt bara inne på lite allmän ströinfo. Bob Marley, Kingston, reggae, ganja, no problem mon, varmt klimat och några orkaner här och där. Gjorde därför lite research inför avresan. Vad kunde jag förvänta mig i form av klimat, djurliv, kultur m.m. och hur var det på riktigt?

Vad gäller vädret visade det sig att jag skulle anlända mitt i orkansäsongen som sträcker sig från 1 juli-30 nov. 1,5 månad av möjlighet till orkan…spännande och lite läskigt. Jag gillar i princip alla väder, förutom slask som är totalt meningslöst, så länge det är ordentligt av det vädret. Är det vinter skall det vara vinter på riktigt med mycket snö och minusgrader. Är det sommar ska det vara varmt och soligt länge(dock ej mycket varmare än 35 grader eftersom jag då går från uppskattande till helkroppsförlamad). Jag älskar när regnet fullkomligen vräker ner. Sådär att man inte ens förstår hur det kan komma så mycket vatten på en gång. Jag är grymt fascinerad av åskväder och kan sitta och stirra ut i natten i princip hur länge som helst i väntan på en riktigt kraftig blixt med efterföljande muller övergående i dån. Så, en orkan skulle vara helt fantastisk att få se, även om det naturligtvis skulle vara förödande om den träffade ön. Men att få se en på lite lagom håll…vilken grej! I år har de dock inte haft en enda orkan här på Jamaica, vilket är ovanligt och väldigt skönt så klart enligt alla som bor här. De knappa resurser som de flesta besitter räcker inte till återuppbyggnad alltför många gånger. Idag är det 2 december och orkansäsongen är officiellt över och chansen/risken att få se en känns minimal. Jag får väl joina några galna stormchasers i USA någon gång.

Efter att ha bott ett år i Australien(för ca 100 år sen) där det finns ett duktigt antal dödliga djur både på land och vatten som man bör ha koll på, var jag nyfiken på hur det var här på Jamaica. Förvånande nog har de inga farliga djur här. Inga dödliga spindlar, ormar eller maneter. Det hävdar de iallafall själva med övertygelse. Dock har de saltvattenalligatorer… Saltvatten, hmm, de kan alltså dyka upp ute i havet…sen finns det ju hajar, stingrockor och lite annat smått och gott. Flera gånger har jag faktiskt sett stingrockor simma in ända till strandkanten och är nu gladare än någonsin över mina nyvunna kunskaper från Dolphin Cove om att så länge man inte närmar sig dem bakifrån är de inte farliga. Men på det hela taget är djurlivet här rätt ofarligt. Det finns dock gott om djur! Fåglar, krabbor, grodor, eremitkräftor, myror och myggor i miljoner. De har en hel del getter också. De har nästan lika hög status här som korna i Indien. De vet att de är värdefulla för sina ägare och att ingen skulle få för sig att göra dem illa, så de spatserar runt som om de äger stället. Bilar får gott vänta tills de makat sig över vägen och promenerar man får man snällt gå runt, de gör sin grej till fullo.

Små geckoödlor pilar omkring överallt. En kväll när jag bodde hos Jackie’s i min lilla stuga hörde jag plötsligt ett raffsande och skrapande ljud precis utanför. Visste inte riktigt vad jag väntade mig…det lät nästan som om det var en get eller möjligen en av alla de kor jag mött på mina morgonjoggingturer som förirrat sig in på tomten och stod och mumsade bland rabatterna. Jag smög ut i mitt badrum och kikade över kanten ut i trädgården, men såg inget. Då ser jag i ögonvrån att det pågår ett litet krig på myggnätet som sitter utanför mitt sovrumsfönster (utan glasruta). Det är en gecko som fått tag på en gräshoppa i stort sett lika stor som den själv. Den har hunnit få in en bra bit av den fortfarande högst levande och sprattlande gräshoppan i munnen. Som om den inte har fullt upp med det är det dessutom en mindre gecko som kommit för att försöka snylta på festmåltiden. Det pågick en bra stund, men jag kan meddela att gräshoppan gick vinnande eller iallfall levande ur striden, trots att det länge såg mörkt ut för den – i dubbel bemärkelse. Dock oklart om den bröt något eller klarade sig skadefri.

En av de saker som gör Jamaica så vackert är alla blommor, växter, frukter och träd. Det är en enorm naturrikedom. Jag har tyvärr inte lyckats ta reda på namnen på alla blommor jag sett, men vackra och färggranna är de verkligen. Jag hade fått för mig att det var en relativt platt ö, men den är som de andra västindiska öarna vulkanisk och därmed väldigt kuperad. Så fort man lämnar den smala kusten och låglandet är det berg, kullar och grönska överallt. Det verkar finnas oändliga mängder nyanser av grönt. Den högsta bergstoppen ligger i öster i Blue Mountains och sticker upp hela 2 256 meter. Där är det ordentliga vandrarkängor och underställ som gäller. Orkade inte släpa med mig det, så det får bli nästa resa…

Under mina första veckor här, när jag bodde på Coco La Palm var det en kattmamma som födde 5 små trasselsuddsungar precis bredvid mitt rum. Samma dag hörde jag ett väldigt pipande och efter lite lokaliserande hittade jag en av ungarna liggandes alldeles ensam på gräsmattan. Jag har sett många kattungar tidigare, men ingen som var så nyfödd som den här. Den var bara några timmar gammal. Blind, fortfarande tuffsig och dessvärre bortstött av mamman. Då vill man hjälpa! Jag frågade hotellpersonalen om de hade något som liknade en nappflaska fast i miniformat, men de var tyvärr inte lika uppslukade av det lilla undret till kattunge som jag var. Jag försökte mata med mjölk så gott det gick, men den var så liten att den knappt själv visste vad den skulle göra. Tyvärr blev den inte mer än två dygn gammal innan den inte orkade längre. Sorg i hjärtat! Min strategi övergick då till att förse den smala lilla mamman med mat, så att hon kunde dia sina övriga ungar ordentligt. Några dagar senare hittade jag dock ytterligare en kattunge liggandes utanför “boet”. Livets gång, jag vet, men aj vad ont det gör. De övriga tre ungarna växte tack och lov bra och blev till små luddiga gosbollar inom någon vecka och rullade runt varandra i en enda röra.

Sedan ett par dagar tillbaka har det blåst en hel del och vågorna har gått från krusningar till riktiga surfvågor. Jag låg på min solstol, djupt försjunken i en bok när jag plötsligt känner som ett muller under mig. Solstolen börjar vibrera och jag förstår inte vad som händer. Då ser jag allt vatten. Jag och min solstol har plötsligt förvandlats till en liten ö bland en massa vatten. Det har slagit in en jättevåg som gått långt upp på stranden precis där jag ligger. Turligt nog hade jag ingen väska just den dagen, utan bara en vattenflaska och mina flipflops. Det ger en lite perspektiv på hur kraftfull en tsunami är…det här var bara en vanlig, om än stor, våg och ändå försvann min flaska och skor iväg ca fyra meter högre upp på stranden. När ordningen var återställd igen upptäcker jag en stackars fisk som även den blivit uppspolad. Den ligger en bra bit upp utan möjlighet att sprattla sig tillbaka till havet. Anna to the rescue!! Väl framme ser jag att det är en ganska stor blåsfisk, ca 4 dm lång. Den är på väg att blåsa upp sig till bollformat när jag kommer fram, men inser kanske att jag är dess enda chans till räddning, så den hejdar sig. Ett rejält grepp om stjärtfenan och några sekunders bärande av den överraskande tunga fisken, så släpper jag försiktigt ner den i havet igen. Hurra – ett liv räddat!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dr Scott knäcker nacken på mig

Jackie frågar en dag om jag vill hänga med på en utflykt. Eftersom hon sällan verkar göra något banalt eller i onödan, så lät det lockande. Vi (jag, Jackie och den andra gästen Joan) skall till Roaring River Cave för att träffa Dr Scott meddelar hon. Oklart vilken typ av doktor han är, men jag känner att jag nog relativt snabbt kan utesluta att det är någon med traditionell läkarutbildning.

Jessica som håller i de flesta av våra godmorgon-yogapass lät dock väldigt begeistrad när hon fick höra att vi skulle dit. Hon sken upp och sa att hon inte varit sig lik sen den första gången hon var där. Hon börjar säga något om att han hade tagit henne igenom en passage…men mer än så fick vi inte höra eftersom Jackie kom och vänligt, bestämt och leende sa: “Let it go Jessica, just let it go”. Vi förstod att hon hade något speciellt i åtanke åt oss. Det finns onekligen olika sätt att uttrycka sig på. Hon är fantastisk på att med små små medel förmedla exakt vad hon vill ha sagt, även om hon tillrättavisar. Hon vet vad hon vill, men har alltid den största respekten för andra. Hon har bland annat berättat att hon varje kväll innan hon somnar, tänker igenom hela sin dag. Visst är det bra minnesträning, men den främsta anledningen är att hon tänker på hur hon har bemött andra under dagen och om hon möjligen kan ha sagt något eller gjort någon orätt. Om hon kommer fram till att så är fallet, börjar hon nästa dag med att be om ursäkt till den personen. Inte helt tokigt.

Vi stuvar in oss i taxin som Jackie har ordnat och skumpar iväg. Winston rattar vant mellan groparna och hålen och berättar lite om vad vi passerar på vägen. Snart utmärker sig ett mönster… Vart vi än kommer, så ropar alla glatt: hey Jackie, how are you Jackie, good to see you Jackie. När vi stannar vid ett litet gatukök för att köpa kyckling, gör en gubbe ett ädelt försök att springa över gatan till henne. Han är dock inte bara väldigt gammal utan även bra på lyset, så det går inte i önskvärd hastighet. Jackie hinner precis sätta sig i bilen igen när han lyckats hasa sig ända fram till hennes vindruta och utbrister ” I love you Jackie, I love you!” Hon är otvivelaktigt mäkta populär, men som hon sa om Pops (som gubben hette) att “well, that kind of love I can do without”.

Efter cirka en timme kommer vi fram till en liten by vid namn Shrewsbury. Vi frågar oss fram till var Dr Scott befinner sig och här verkar ALLA känna Jackie. Det är som en eriksgata! Alla hälsar och vinkar, barn springer till och med efter bilen. Jag får senare veta att hon försöker att komma dit så ofta hon hinner, helst ett par gånger i månaden. Hon är dessutom den enda icke Jamaicanen som har tillåtelse att på egen hand beträda grottorna. Något rätt måste hon ha gjort!

Vi hittar Dr Scott, som starkt påminner om vem som helst häromkring. Barfota: check! Rastaflätor: check! Dimmig blick: check! Vänlig som tusan: check! Han tar mig och Joan på en liten tur för att visa upp området. Roaring River förser stora delar av Jamaica med färskvatten och har här sin början på två ställen för att sedan förenas vid ett enormt cottonwood trea som är runt 300 år gammalt. Vattenflödet inne i berget forsar konstant, medan det andra flödet av någon anledning ebbar under februari, mars och april. Precis som på alla andra ställen jag sett inåt landet, fullkomligen sprudlar landskapet av växter, träd, blommor och annan grönska. Det känns som att varje kvadratcentimeter används av naturen.

Vi går uppför ett gäng trappsteg och kommer till ingången av grottsystemet. Vi väntar in Jackie och sen påbörjar vi resan under jord. Eftersom både Jackie och Dr Scott är vana besökare av grottan får vi en expertguidning. De lyser med ficklampor på olika formationer och överallt vimlar det av vackra stalagtitet och stalagmiter. På sina ställen glittrar och glimmar berget i skenet av ficklamporna och vittnar om mineralrikedomen. Vi får veta att en av gångarna leder ända till grannbyn och att slavarna använde den till att fly från sina ägare. Än idag används grottorna till att söka skydd i när de tropiska stormarna träffar ön. Efter ett tag viker vi av från den större vägen och beger oss långsamt in i en betydligt mindre gång. Personligen älskar jag trånga gångar, vinklar och vrår, så det är bara spännande tycker jag. Joan däremot börjar puffa obekvämt och det står snart klart att hon lider av en släng av klaustrofobi. Dr Scott lugnar henne dock och vi tar oss långsamt vidare. Jag har varit i rätt många grottor tidigare, men aldrig i så här smala gångar. Vi är på väg till något form av altare och sista biten är vi alla tvungna att krypa på alla fyra för att lyckas ta oss fram. Jackie är överraskande smidig medan Joan inte tycker att det är så kul längre…

Väl framme vid altaret, eller stenformationen om man så vill, ber Jackie en bön och ber om tillåtelse att beträda vattnet inne i grottan. Hon vill gärna att vi alla skall säga något, så jag totar snabbt ihop en liten enkel bön/tacksägelse som jag hasplar ur mig. Efter min tur är det Joan…men det är tyst…hon vill nu ut…vilket inte är så snabbt ordnat med tanke på var vi befinner oss. Dr Scott ledsagar henne dock ut så snabbt och smidigt som möjligt och jag hoppas att hon inte slog huvudet i alltför många stalagtiter på vägen. Jag och Jackie kryper ut strax efteråt för att ta oss till vattnet. När vi är framme kommer jag snabbt till slutsatsen att det nog hellre borde klassas som en ström eller möjligen fors. Det är bra tryck! Vi har badkläder på oss och när Dr Scott återigen ansluter ber han oss att kliva ner i vattnet som är…freakin iskallt!!! När den första chocken lagt sig inser jag att det nog är ungefär samma temperatur som i Stockholms skärgård en tidig sommar, vilket ju är kallt, men högst badbart. Problemet är att jag under mina veckor här har hunnit vänja kroppen vid betydligt behagligare 28 grader.

Jag blir ombedd att sätta mig på en sten i vattnet. På botten finns lera som jag gissar är fullproppad med mineraler. Bara vattnet skall ha helande krafter. Dr Scott geggar in hela mig i leran och i och med det får jag min andra body scrub inom loppet av två dagar. Jag började förskräckt fundera på hur många hudlager människan har…för det är bra riv i leran. Skönare är dock den behandling som han samtidigt ger, masserar, drar ut lederna och knäcker lite. Jag hoppas innerligt att han vet vad han gör när han närmar sig nacken. Sen fick jag och min lera sitta och torka lite medan han gav Jackie samma behandling. Efter det trodde jag att man helt sonika skulle tvätta bort leran och att det var det. Medan jag sitter och väntar börjar jag dock titta mig omkring och ser en mörk smal öppning i berget där det vatten vi nu sitter i forsar fram ifrån. Tidigare nämnd fascination gör att jag böjer mig närmre Jackie och viskar att jag önskar att jag hade ficklampan i närheten, så att jag kunde lysa in och se vad som finns därinne. Hon ler nöjt och säger: “That’s where you’re going.”

Jackie är färdiginkletad och det som på mig är ovan vatten har torkat. Då säger Dr Scott till mig att sjunka ner i vattnet(fortfarande iskallt!). Han lägger mig på rygg i vattnet och tar sedan tag om mina axlar och börjar dra mig in i den svarta öppningen medan vattnet forsar vilt runt mig i motsatt riktning. Jag hinner tänka: “hoppas verkligen att det här är en bra idé”. Han jobbar sig mot strömmen och ber mig vid olika tillfällen att vrida mig på högkant eller vrida huvudet åt sidan. Det är rätt trångt på sina ställen. Väl inne i det kolsvarta grottrummet hänger jag som en liten vante i Dr Scotts grepp medan forsen tvättar bort leran och jag gungas/slängs lite hit och dit, vilket faktiskt känns väldigt skönt. Jag känner mig oförskämt pigg och uppfriskad när jag väl kommer ut i ljuset igen och upp ur vattnet. Nu förstår jag vad Jessica hade börjat berätta!

Efter det låter han oss gå runt lite för oss själva inne i grottan. Det finns gott om gångar och salar. Fladdermössen flyger fram och tillbaka fort fort och det är ju ett under att de inte krockar med varandra eller något annat…som till exempel mig. Man hör även de så vanligt förekommande trädgrodorna ropa konstant till varandra. Det låter som en fågel som piper till ungefär en gång per sekund. Jag hade en utanför mitt fönster på det första hotellet och när jag kom in i rummet och hörde det höga lätet som aldrig tycktes sluta trodde jag aldrig att jag skulle kunna sova där. Nu har jag vant mig och kommer väl att sakna det när jag byter havsvågor och trädgrodor mot biltrafik och stadsljud. Vanligtvis tycker man att de små grodornas ljud är högt, men inne i grottan gjorde akustiken att det lät helt galet högt. Det var som en liten entonig orkester.

Jackie visar mig vägen till det blue hole som finns. Ett alldeles runt hål som är fyllt med vatten inne i ett av grottrummen. Jag frågar hur djupt det är. Hon svarar: “very”. Vi klättrar ner för en stege och plumsar i. Nu har jag vant mig mer vid temperaturen och kan njuta av stillheten. Inga trädgrodor hörs här inne, vilket är lite märkligt och vattnet är helt spegelblankt. Vi simmar runt och pratar lite. Hon tackar mig för att jag ville följa med och flikar in att hon inte tar med vem som helst hit. Bara de hon känner har ett öppet sinne och som verkligen skulle uppskatta det. Jag flyter en stund i tysthet med ett stort leende på läpparna. Man måste dock jobba lite med flytandet, eftersom det är färskvatten. Återigen har jag hunnit vänja mig alltför lätt vid den höga salthalten i havet och att man där flyter helt utan ansträngning. Det är magiskt att simma runt i det djupa hålet med kristallklart vatten, men jag kan inte hindra mig själv från att samtidigt tycka att det är lite otäckt. Vem vet vad det finns för prehistoriskt djur där nere som överlevt oroväckande länge tack vare den höga mineralhalten i vattnet?? Jag försöker att inte tänka på det, men när jag senare får veta att dykare har gått ner för att undersöka djupet i hålet och blivit tvungna att komma upp igen utan att ha nått botten, kommer tankarna tillbaka.

När vi sen bytt om och kommit upp till marknivå igen värmde den 30-gradiga luften och solens strålar skönt mot min lite frusna och nyskrubbade hud. Vi stuvar på nytt in oss i bilen och skumpar hemåt. Middagen smakade extra gott den kvällen och min lilla stuga välkomnade mig hem till en djup skön sömn. Tack Jackie för en underbar dag!

Den här gången testar jag en ny variant vad gäller fotona. Klicka på någon av bilderna nedan, så kommer ni till ett fotoalbum. Vad är bäst? Fotoalbum eller bildspel?

Ytterligheter

När jag reser bor jag sällan på 4,5-stjärniga hotell, så att komma till Round Hill var häftigt. Allt var så perfekt, tjusigt, välordnat och vackert. Av välplacerat material i rummet fick jag veta att det var designat av Ralph Lauren och platsade i top 100 hotell i världen. Wow – ibland hittar man verkligen pärlorna. Utsikten från rummet gick inte att se sig mätt på!

Bara att gå omkring på…ja, ägorna får jag nog säga tog andan ur en. Jag var ute en dag för att titta mig omkring och jag gick i över en timme innan jag kom tillbaka till receptionen. Det var enormt!! De har en egen trädgård där de odlar alla kryddor och grönsaker som de serverar. Mycket ekologiskt tilltalande. Jag testade deras 1,5 km joggingspår..ett par varv. Den visade sig göra skäl för namnet på hotellet för den var extremt kuperad…och lite svårhittad här och där. Det var lite som orientering på sina ställen, man letade efter nästa markör som visade att man var på rätt spår och inte bara helt vilse i skogen. Passet avslutades på en höjd vid en bänk med den vackraste utsikten. (Jag hade nog inte den bästa uppladdningen inför löprundan dock, vilket även tiden skulle komma att visa. Just återhämtad från matförgiftning och ingen riktig mat på 48 timmar.) De extremt sköna solstolarna (jag har hunnit testa ett par modeller nu), de mumsiga frukt smoothiesarna och den trevliga turn down servicen på kvällen gjorde absolut vistelsen minnesvärd.

Men, och nu kanske jag är väldigt o-chic, jag tröttnade faktiskt ganska snart på hela den där marängbakelsen. Jag tycker det blir påfrestande efter ett tag när folk är för trevliga. Kommer man inom en viss radie från dem, så går de igång med intränade fraser och stora leenden som inte riktigt når ögonen och som försvinner i samma sekund som man passerat varandra. Tog man en klunk av sitt vatten var de där direkt och fyllde på mer. De lade servetten i knät på en och det kändes som att det var på håret att de skulle tugga maten åt en. Det är inte riktigt min kopp te. Jag vill inte bli uppassad var tredje sekund. Det gör mig bara nervös.

Så, mot nya äventyr med andra ord!

Nu bor jag hos Jackie’s on the reef, som ligger långt ut på den västra sidan av Jamaica. En liten skumpig resa på ca 30 minuter från Negril. Jag har insett att det finns tre saker som håller farten nere på vägarna här: pot holes, sleeping policemen(väggupp) och lazy Jamaicans(de flyttar inte på sig en millimeter när det kommer en bil). Jag fick skjuts hit av min taxikompis Ken som jag lärt känna lite grand. Vi hade gjort upp om dag och tid i förväg. Fyra dagar innan jag skulle byta hotell ringde han mig. Jag trodde naturligtvis att han skulle säga att han inte kunde ta körningen längre, men han ville bara kolla att allt var ok med mig. What a sweetheart!

Jackie’s on the reef är ett new age spa, wellness and learning center. Väldigt minimalistiskt, enkelt och spirituellt. Det är kristaller och stenar med helande krafter överallt. Det känns väldigt feng shui. Det enda jag kan ifrågasätta är golvfärgen i den allmänna toaletten. Känns fel på fler sätt än ett(bild finns nedan i bildspelet). Det finns 5 rum och totalt 10 bäddar och jag har turen att få bo i min egna lilla stuga lite ifrån huvudbyggnaden. Jag älskar min lilla stuga! Den är inte flådig på något sätt, men allt man behöver finns. En säng, ett litet bord, en klädhängare och en plats för väskan och en lampa. Badrummet är utanför rummet, så man duschar m.m. ute i det fria. Det är helt underbart att känna de ljumma vindarna i ansiktet när man står och borstar tänderna!

När jag kom fram blev jag visad till min stuga av Ranger, en man med läderhud och de vänligaste ögon man kan tänka sig. Jag hade precis satt mig ner och börjat fundera på vad jag skulle göra härnäst…men det hade jag inte behövt göra, för 10 minuter senare ligger jag spritt språngande naken (med en liten handduk över mig) på deras massagebord nere vid havet för min första behandling. Tanja, som kom och hämtade mig förklarade att det var kutym att nyanlända valde att göra en behandling på en gång. Who am I to question that? Jag hade dessutom helt sjukt ont i min rygg. Jag vaknade två morgnar tidigare med en gigantisk smärta som gjorde att jag i princip inte kunde ta ett ordentligt djupt andetag. Skulle jag sätta mig ner eller ställa mig upp kände jag mig, och såg förmodligen även ut som en risig 80-åring. Så, en 60 minuters deep tissue aromatherapy massage senare hade jag genomgått någon form av initiationsrit och var accepterad av flocken. Och det var verkligen ett test för mig, eftersom det var en helkroppsmassage vilket inkluderar fötterna…jag är enormt kittlig…det krävdes mycket viljestyrka från min sida, men det gick. Jag är mycket stolt över att kunna meddela att jag nu har fått min första fotmassage, utan att ens börja skratta eller vispa till massösen med spastiska kittelrörelser. Smärtan i ryggen var dessutom som bortblåst några timmar senare. Money and time well spent!

Här börjar man dagen med gemensam yoga klockan 8.30. Jag har bara prövat det två gånger tidigare och med tveksam framgång. Kände aldrig riktigt att det varit min grej. Det har dock gått väldigt bra och jag ser fram emot varje pass. Det är ett skönt sätt att vakna på. Här görs allt i liten skala. När jag kom var vi fem gäster och det var en trivsam liten grupp. Ett jättetrevligt amerikanskt par i 50-årsåldern och två 25-åriga tjejkompisar från New York. Nu, ett par dagar senare är vi bara två gäster, när de andra fyra har åkt och Joan från Boston har anlänt. Efter yogan äter vi frukost tillsammans. Samma sak med middagarna och det är väldigt mysigt faktiskt. Till middagarna får vi dessutom alltid sällskap av ägarinnan själv, Jackie, som är en riktigt cool böna. Enormt fascinerande dam att prata med och om någon borde ge ut sina memoarer så är det hon! Hon är uppvuxen i New Orleans, men åkte som 25-åring till New York och öppnade sin egen kläd- och skoaffär på Manhattan. Hon jobbade som en galning och var väldigt framgångsrik inom modeindustrin. Hon har jobbat som modell och hunnit bo ett par år i Paris. Men till slut kände hon att det fick räcka. Hon ville få ut något mer i livet. Så, hon åkte till Jamaica och öppnade 1987 sin retreat här. Nu är hon 72 år och härom kvällen var vi på ett av hotellen nere i Negril tillsammans och såg en trum- & danstrupp uppträda och lyssnade sen på ett lokalt reggeaband. Jackie var helt klart bäst på dansgolvet. She’s got the groove!!

Så vad gör man här på dagarna? Ja, det en skön mix. Jag solar en del, läser väldigt mycket. Eftersom det ligger precis på revet behöver man bara plumsa i vattnet utrustad med snorkel, mask och fenor för att se allt vackert som finns där nere. Man kan naturligtvis även välja bland en mängd härliga behandlingar. Idag gjorde jag deras signature treatment. Deras body scrub. Den här gången var man helt naken, kändes lite märkligt först, men jag var så upptagen med att njuta av behandlingen att jag inte brydde mig efter ett par minuter. Jag blev skrubbad å det grövsta med alla möjliga sorters tvålar, örter och blad. Det kändes som om hon fick bort minst ett par lager och jag kände mig faktiskt lättare efteråt och var len som sammet!

Gwen i köket lagar den godaste maten! Varje måltid är som en välkomponerad tavla. Jag har hört många säga att man inte äter med ögat här på Jamaica, men hennes uppläggningar och arrangemang är absolut ögongodis. Inte nog med att jag har testat så många olika nya frukter och grönsaker, det har dessutom varit den godaste maten jag ätit sen jag kom till denna vackra ö, utan tvekan. Det är lika spännande varje morgon och kväll vad som kommer att serveras. Man väljer inget själv, utan det blir vad som bestämts av Gwen i samråd med Jackie och jag opponerar mig inte!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Zip it!

För en så där 15 år sen…eller kanske mer, vågar inte räkna efter…såg jag ett reseprogram som handlade om Costa Rica. I det åkte programledarna zipline. Det, tänkte jag, det ska jag göra en dag. Det såg så underbart härligt ut och fort gick det när de for fram genom djungeln. Nästan som att flyga!

Förstå hur lycklig jag blev när jag såg att de hade zipline här på Jamaica! Den längsta i hela Karibien dessutom. Nu vet jag inte om det över huvudtaget finns på några av de andra öarna, men iallafall. Nu jäklar!!

Men först…den obligatoriska taxiresan som återigen tog betydligt längre tid än beräknat pga överrepresentation av hål och underrepresentation av väg. (två timmar istället för en.) Tyckte lite synd om den snälla taxichauffören och hans rätt fina bil. Hans stötdämpare fick sig en rejäl omgång den dagen. Dealen med honom var att han skulle köra både dit och tillbaka. Jag trodde dock att han skulle kunna ta några körningar under tiden som jag susade omkring uppe i luften. Det skulle ju iallafall ta ett par timmar enligt broschyren. Men ju längre vi körde och ju värre vägen blev, så insåg både han och jag att han var fast inne i skogen och snällt skulle få vänta tills jag var klar. Han sa att han var hungrig och skulle passa på att äta något…de hade pringles…som sagt, stackarn.

Att vägen var kass var en sak, men att faktiskt hitta till själva stället var en annan. För att vara en turistattraktion känner jag att de hade kunnat kosta på sig mer än en skylt utmed hela vägsträckan. Vi kommer till slut till en liten liten rondell där vi ser en zipline-truck. Yes, vi är på rätt spår! Då hoppar en kille som står vid sidan av vägen in i framsätet och säger att han ska dirigera oss sista biten…ok, hur fel kan det bli? Vi vet ju liksom ändå inte var vi är…

Efter en kort åktur meddelar han att vi är framme och säger till mig att taxikillen kommer att vänta vid slutstationen. Hmm…jag ska ju i och för sig åka linbana i djungeln och kan ju orimligen börja och sluta på samma ställe, så det verkar ju stämma, men det är ändå något som känns knas. När han leder mig ner till vattnet, the Great River, börjar jag ana oråd. Nä, skog ska det ju vara, inte vatten. Förklarar att jag ska åka zipline. Efter lite förvirring reder vi ut saker och ting. Han var på väg att sätta mig i en flotte för att åka rafting. Hade säkert varit kul det med, men nu var det ju äntligen dags för min efterlängtade ziplinedebut.

In i taxin igen som, som tur var inte hade hunnit åka, för den sista sträckan. Fortfarande med raftingkillen i framsätet. De båda företagen verkade ha något samarbete på något vänster, det var lite oklart. Eller så var det helt enkelt deras sköna mentalitet att här hjälper man varandra – no questions asked. Den sista biten skulle visa sig vara den absolut värsta. Jag förstår faktiskt inte att taxikillen fortsatte åka. Man hade behövt den där trucken vi sett tidigare. 4-hjulsdrift, larvband och hela kitet.

Väl framme möts vi upp av ett gäng glada och charmiga instruktörer som skall guida oss genom hela härligheten. Vi blir fyra personer till slut, jag och tre grabbar och det känns nästan lite exklusivt att slippa trängas i stora grupper och stå i köer och vänta. Ännu en av fördelarna med att vara på Jamaica vid den här tiden på året. Vi får hjälmar, selar, karbinhakar m.m. Känner mig sjukt taggad!! Vi får hoppa in i den förlovade trucken(som till och med hade 6 hjul) och åker både on road och extrem off road för att komma till startplatsen. Där får vi en genomgång av utrustningen, instruktioner om vad vi förväntas säga och göra och framför allt inte göra.

Det är en sak att sitta och lyssna på vad någon säger, väg då också in att han har berättat det rätt många gånger. Det gick rätt fort. Allt kändes logiskt och oproblematiskt och alla nickade instämmande när han frågade om vi förstått. Men när man sen ska slänga sig ut för ett stup endast hängandes fastsatt i två vajrar…rätt högt över marken…då kan man lätt börja tvivla på att man uppfattat all viktig information. Hur var det nu jag skulle hålla händerna, skulle jag göra något speciellt med fötterna och hur tusan var det jag skulle göra när jag börjar närma mig andra änden?!? Det är ju inte så att man kan stanna på vägen och fråga. Swoooosh…och så var jag iväg!!

Underbara, härliga, fantastiska frihetskänsla!!!! Man fullkomligen svävade fram - i relativt hög fart. Första zipen fungerade lite som en uppvärmning och var inte så lång, kanske 75 meter. En av guiderna frågar lite oroligt om jag är ok och om jag hade tyckt om det. De hade inte så många tjejer där nämligen. Dah?! Mer, mer, mer!!! Jag tänkte på mina B-Babes där hemma och att det här verkligen hade varit något för oss. Det kanske kräver sin förklaring. Vi är fem tjejer som brukade spendera rätt mycket tid tillsammans på restauranger och fik, som man ju gör i Stockholm och kanske framför allt på Söder. En dag tröttnade vi på att “slösa” bort all denna tid på att bara sitta still, när man istället kan hitta på saker och samtidigt umgås. Pang, bom! B-Babes föddes och sen den dagen för snart två år sedan träffas vi en gång i månaden och gör roliga saker och testar nya grejer…som av någon outgrundlig anledning helst skall börja på bokstaven B. Några exempel: bowling, biljard, banracing (go cart), bergsklättring (inomhus), bang bang(pistolskytte), borsta in i boet(curling). Det behöver inte bara vara fysiska grejer. Vi har även gått en baristakurs och testat bingo(jättesvårt att inte börja skratta där, mest för att man måste vara så tyst). Som ni märker kan man med lite uppfinningsrikedom få det mesta att börja på B. Går det verkligen inte, faller det per default in under bus & bensprattel. Älskar mina B-Babes! Vi hade ägt ziplinen.

Jag måste säga att de verkligen hade gjort ett bra jobb med att bygga ihop hela upplevelsen. När man gick i djungeln mellan de olika banorna fanns det informativa skyltar lite här och var. Antingen handlade de om vilka träd och växter som fanns omkring oss eller så var det vardagliga eller roliga uttryck på Patua, deras eget språk. De själva fullkomligen sprudlade dessutom av berättarlust. Man kände att detta var något de var stolta över och älskade att göra. En rätt unik egenskap med tanke på hur många gånger (minst 7 ggr/dag) de gjorde detta. En känsla man skulle vilja förmedla till alla trötta guider man stött på som mer eller mindre står i egna tankar medan de rapar upp sitt manus utan engagemang eller publikkontakt. Nä, annat var det med de här grabbarna, de for runt på stigarna och visade saker, plockade växter, pekade ut djur och bubblade av inlevelse. Mervärde I tell you! Jag vet numera tex att bambu växer tre inches/dygn. Det är drygt 7,5 cm – helt galet! Det bara sprutar upp ur marken.

Efter två sköna zips var det frukt- och drickapaus, vilket var rätt behövligt eftersom man svettas en del i 30-gradig värme och hög fuktighet. De hade byggt upp en enkel station mitt i skogen där vatten och bug spray väntade, varav det senare uppskattades mest av mig. Det är härligt att vara älskad…men inte av alla… Vi fick veta lite om några av alla jamaicas frukter och de skar upp papaya, mango, sockerrör och ananas till oss. De hade även kokos som vi fick dricka mjölken av och äta den gelé som finns i dem när de är nyplockade. Den bästa energidryck som finns. Instant effect!

Efter det var det dags för oss att ta oss över bron. En 75 meter lång hängbro som gungade, gnisslade och knarrade vänligt när vi knatade över. Väl framme på andra sidan frågade en av killarna om jag hade gillat det. Jag sa naturligtvis ja, eftersom jag älskar höjder, trånga gångar, kringelikrokar och annat knas. Han berättade att de flesta tjejer som går över bron brukar börja gråta…vet inte om han sa så för att boosta mig eller om det faktiskt kan stämma. Men hallå – så farligt var det ju inte?

Sista zipen av fem var den man väntat mest på. Den längsta! Big Timba! Den är 1600 feet, vilket motsvarar ungefär 480 meter. På de andra banorna hade man åkt genom djungeln, men på den här åkte man ovanför träden. Det var magiskt! Man korsade the Great River och hade vidunderlig utsikt. Jag hade velat stanna och njuta av skådespelet, men på knappa halvkilometern hinner man få upp rätt bra med fart! Cirka 60 km/h. Tuffaste landningen helt klart. Mest för han som stod och tog emot kanske. Två av killarna i gruppen var vägarbetare och var inte de nättaste pojkarna. De hade lite skräck i blicken när de kom in för landning kan jag säga. Ju tyngre, desto snabbare… De kanske fick en något mer fartfylld upplevelse, men jag fick mer tid i luften.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tävla om produkter!

När jag hade den utsökta turen att vinna högsta vinsten i Natuvives tävling, fick jag även en väldigt trevlig påse med några av deras produkter. Jag kan meddela att deras Night Cream och jag blev kompisar på en gång. Den fick till och med åka med på resan.

Nu kan du också få chansen att testa deras härliga produkter. Gå in på tävlingslänken här i bloggen, fyll i och skicka in. Vem vet – plötsligt händer det ju…

Respect!

Något som har slagit mig flera gånger när jag åkt runt lite och kommit ut utanför de mer turistordnade områdena är husen. Det gömmer sig små hus på de mest överraskande ställen. De ser ut att ha blivit utströdda lite hur som helst i brist på övergripande struktur och ordentliga vägar. De flesta bor extremt enkelt och i vad som i förbifarten ser snudd på fallfärdigt ut. Få har råd att köpa mark, utan bygger upp ett enkelt hus, oftast inte mer än två rum utan bygglov eller liknande. Sen lever de i ovisshet och hoppfullhet om att staten inte skall få för sig att riva deras hem, ett mycket reellt hot som ständigt hänger över dem. Det måste vara extremt påfrestande. Ens hem är ju den plats där man ska känna sig som allra tryggast.

De kanske inte bor så stort eller äger så mycket, men något de dock har i överflöd är stolthet och glädje! Det är uppfriskande att träffa människor som är så stolta över sitt land, sitt folk och sina liv. Det går inte att ta miste på! Alla är måna om att man som besökare ska trivas, må bra och njuta av vad landet har att erbjuda. Nu kanske ni tänker att det är för att de vill tjäna pengar på turisterna och det vill de ju såklart, men det går djupare än så. Det är en äkta stolthet och kärlek till sitt land. Alla hjälper varandra utan att tveka på ett sätt som känns avlägset oss svenskar. Man är påhittig med lösningar på saker. Här hälsar alla dessutom på alla. Att gå förbi någon utan att hälsa är detsamma som disrespect. Kändes lite ovant i början, men nu slänger jag mig hyggligt vant med härliga jamaicanska hälsningfraser till höger och vänster.

Det här med att prata med varandra och visa respekt till andra avspeglar sig även i trafiken. Det sker medelst tuta. Det tutas i princip hela tiden och av en till synes oändlig rad anledningar: för att hälsa, för att hälsa tillbaka, för att varna, för att man är irriterad, för att man är förbannad(längre tutning än irritationstutet), för att meddela att man kommer att köra om, för att meddela en bakomvarande bil att det är ok att köra om, för att säga tack efter omkörning, för att kolla om någon behöver skjuts(gäller taxi och bussar) eller helt enkelt för att man känner för det.

Jamaica är ett färgstarkt land. Det märks inte minst på just deras hus. De målas i regnbågens alla färger och gärna i landets färger så klart: gult, grönt och svart. Något annat som jag gillar skarpt är att de istället för att ha skyltar helt enkelt målar budskapet direkt på huset. Namn på restauranger och butiker, telefonnummer, menyer m.m. Enkelt, tydligt och informativt. De har även en god portion humor. Många fyndiga företagsnamn. Jag såg tex ett litet blått trähus, inte större än en friggebod där man hade målat “Future Wallmart” på ena hussidan. Underbart!

Samtidigt som det är helt uppenbart att många här har det väldigt svårt och lever på gränsen, har jag just checkat in på ett alldeles förtjusande och urflådigt hotell. Känns minst sagt lite dubbelt, men jag tänkte att jag skulle unna mig lite tjusigare boende ett par dagar. Utsikten från rummet är så vacker att man nästan trillar baklänges. Det ser ut som en kuliss. Att det dessutom stod en flaska Appleton rom på rummet som välkomstgåva gör ju inte saken sämre. Har avnjutit en afternoon tea som inte gick av för hackor i sällskap med havet, himlen, vågorna, ljumma vindar och Keith Richards. Jag läser just nu hans självbiografi, vilket passar rätt bra eftersom han har ett hus här utanför Ocho Rios. Just nu pågår en bröllopsfest här på hotellet. De har ett liveband som kör på för kung och fosterland. Får se hur länge de orkar. Hittills känns det dock som om brudparet har fått valuta för pengarna. Fem timmars non-stop spelande och det verkar inte vara slut ännu på ett tag. Kan meddela att det inte är något som helst fel på basen… tur att de spelar grymt bra musik. Ligger i min sköna fina säng med sänghimmel sjunger med…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Pelikanen har landat

Innan jag åkte trodde jag att det efter ett tag långsamt skulle glida över från ”tusan vad skönt att bara slappa och inte behöva prata med någon!” till lite mer “jaha och vem ska jag prata med idag då?”. Slappandet och solandet har faktiskt börjat kännas som normalläge nu, vilket ju är galet bara det, men faktum är att man varje dag träffar nya intressanta människor att bubbla lite med och få tips om what´s hot and what´s not. Om det så är amerikanska turister som kommit tillbaka till samma hotell för åttonde gången eller sköna locals som berättar vilka ställen man egentligen skall leta upp för att komma bort från turistfällorna.

Ett sånt braigt tips kom Bob från Chicago med härom dagen. De hade besökt en bar på södra delen av ön som skulle vara något utöver det vanliga. Hmm…ännu en dag i bil? Frågade i receptionen hur lång tid det skulle ta. Fick svaret 1,5 timme. Det innebär 2-2,5 timmar om man inte ska riskera att kvadda bilen i alla de hål som finns eller krocka pga fantasirika trafiklösningar. Lika glatt överraskad som man blir över hur bra vägarna är när man kör i Italien, lika förundrad blir man över hur katastrofdåliga de är här. Det är hål överallt, vissa lika stora som bilen självt. Ser man en vattenpöl – kör runt!! Döljer sig ett djupt hål där kommer man inte längre den dagen. Att vänta på en bärgningsbil ute på den jamaicanska landsbygden skulle nog ta resten av min tid här inbillar jag mig.

Ett av alla deras uttryck här är “soon come”. Det betyder i princip att det kommer, det kommer, men vi vet bara inte när vi skall orka ta tag i det, så det kan dröja…nästan hur länge som helst. En jamaican berättade för mig att de hellre säger det istället för en exakt tid eftersom de då inte behöver oroa sig för att hålla en tid eller kanske mer slippa ha dåligt samvete över att de missat tiden helt och hållet.

Men man måste ju se mer än stranden, så hopp in i bilen. Vi blev ett litet trevligt gäng på fyra personer från hotellet som åkte tillsammans. Mycket riktigt tog det bra mycket mer än 1,5 timmar, vilket innebar lunchstopp, något som är extremt enkelt ordnat här. Det finns små, ja, syltor är väl det bästa ord jag kommer på, utmed vägarna på de mest mäkliga ställen. Det är inte utan att man undrar hur de har en chans att gå runt. Men de har å andra sidan inte så stora omkostnader. Smäll upp några plywoodskivor och lite korrugerad plåt och vips vaps har du en ny restaurang. Nacka sen lite kycklingar, slakta en ko, blanda ihop en tunna jerksås och köp in en drös Red Stripes och du är igång! En sak kan jag dock lova och det är att det är gott!! Man äter inte direkt med ögonen här på ön, vilket gör att den mesta maten ser rätt trist ut när man får den. De lägger krutet på smaken istället, i dubbel betydelse, för ibland är det så starkt att man eftersvettas hela natten.

Vägbeskrivning vi hade fått var inte helt klockren: åk till Black River, åk över bron och titta efter skyltar med Pelican Bar. Vi hittade till Black River utan större problem, lyckades efter lite kringelikrok hitta en bro som verkade vara värdig att tituleras Bron. Sen blev det lite svajigare. Vi stannade och frågade en äldre rastaman som mycket vänligt tipsade oss om att inte sikta på skyltarna utan att istället leta upp en bar där Basil jobbade. Han kunde tydligen fixa bättre pris. Inte ett helt enkelt uppdrag. Kändes plötsligt som vi deltog i Amazing Race och jagade ledtrådar för att hinna först till slutdestinationen. Innan vi hunnit hitta Basils bar fastnade vi dock i en folkmassa och en massa bilar som proppade igen den lilla vägen vi åkte på. Det kändes väldigt festligt, folk var uppklädda och dansade och spelade musik. Vi gissade bröllop, men det visade sig vara en begravning för byns pastor som hade blivit rånmördad ett par dagar innan. Mycket tragiskt. Hemma kan det ju bli lite skratt mellan tårarna på kyrkkaffet, men här ordnar de fester som heter duga i den avlidnes ära! Det dansas, äts, dricks och röks på hela natten under mycket pompa och ståt.

Så vi stannar till och vevar ner rutan. En jamaican kommer fram och frågar vart vi ska. Vi säger att vi är på väg till Pelican bar, men först försöker hitta Basil. Då händer det som verkar hända här hela tiden. Han säger att han precis är på väg dit och att han kan ta oss ut till baren. Den ligger nämligen ute i vattnet och man måste åka båt sista biten. Man vet aldrig riktigt om man ska tro på dem, men så länge man kommit överens om priset innan brukar det vara lugnt. Vi blir visade att parkera bilen på Bantans tomt och sen är det av med skorna och hopp ner i hans lilla båt. Hinner för ett ögonblick tänka att det skulle ju vara toppen om han verkligen tog oss till Pelican bar nu och inte körde iväg med oss någon annanstans, men det var ingen fara, Bantan tar oss med van hand på rodret raka kursen ut till…

…ja, vi vet faktiskt inte riktigt vad vi skall vänta oss. Hade inte hunnit kollat upp det, mest gått på magkänslan om att Bobs tips var bra. Det ser på håll ut som en liten risbuske mitt ute i vattnet. När vi kommer närmare ser vi att det är ungefär det det är. Men vilken risbuske!!! Bland det coolaste jag sett. Hur kan man komma på tanken att driva en bar som ligger mitt ute i vattnet?! När vi kliver upp från båten och klättrar upp i baren förstår vi att dessa herrar kanske trots allt inte är de mest affärsdrivna individer man kan stöta på. De ligger(!) på golvet och röker på och är inte långt ifrån att inte ens lyckas ta sig upp till stående när vi frågar om de har några kalla öl. Vi har stället helt för oss själva och kan njuta av solen, utsikten, baren och korallrevet som baren är byggd på. Överallt är namn och hälsningar inristade i plankorna som är spikade lite huller om buller. Så enkelt, så vackert, så rätt!

Bredvid baren en bit bort i vattnet står ett annat litet projekt. Några pinnar som vittnar om en viss nybyggaranda. På frågan vad det är för något får vi svaret att det är the honeymoon suite. Man kan alltså stanna över natten här ute…eller när den är klar iallafall. Vi får veta att de har haft en tidigare, men den blev förstörd i hurrican Ivan…för 7 år sen. Som sagt: soon come.

Efter ett tag kommer en av killarna fram till oss för att prata lite. Han pekar ner i vattnet på olika djur han ser. Sen hoppar han helt sonika ner i vattnet och kommer efter ett par minuters vadande upp med några spännande djur: två sjögurkor, en sjöborre och en stor märklig mussla som han var extra nöjd över. Den var “good for your bamboo” och åt man den tillsammans med bläckfisk skulle man ha “more action than if you popped a viagra”. Good to know!

Grymt häng ett par timmar. Vi lyckades dessutom pricka in en bra dag visade det sig. Vissa dagar kommer nämligen stora katamaraner från all inclusive hotellen och då kan det trängas så mycket som 90 personer där samtidigt. Då måste cirka 30 av dem hänga i vattnet kan jag meddela, för det finns inte en sportmössa att alla skulle få plats där samtidigt.

På tillbakavägen stannar vi till vid en liten restaurang som ligger inklämd mellan havet och en insjö/träskmark.Vi pratar en stund med ett gäng locals som rundar av dagens slappande med några glas rom. Några hundar nosar nyfiket på oss och en söt liten tjej skuttar runt och leker. På kvällarna kommer sötvattensalligatorer ända fram till restaurangen, så det gäller att hålla ett öga

öppet. Just nu ser det lugnt och stilla ut och några hägrar stolpar förstrött omkring i det grunda vattnet och letar efter något gott. Det är alldeles vindstilla och vattnet spegelblankt. Vore det inte för den skumpiga bilfärden hem så hade det varit en perfekt avslutning på dagen, men med lite skön reggae i bilstereon och nedvevade rutor går det rätt fort ändå att komma tillbaka till Negril för en god middag.

All in all: another really good day on the island! Yeah man – respect – one love!

Detta bildspel kräver JavaScript.